Nödens halleluja!

Som ung var jag övertygad om att få vandra i ett trons segertåg. Det blev inte så. Inte alls. Kyrkor jag höll av – avfolkades, vänner förlorade tron och väckelse blev ett föraktat ord. Skrivande boken Kyrkofäder, mystiker och evangelium kom så insikten om hur splittrade vi är över vad som egentligen är evangelium. Vi famlar.

I sorgen, i tvivlet hände dock något. Det var som en annan verklighet började rullas upp. Stjärnhimlen började viska. Vi är Abrahams barn, vi är trons barn – inte mer, inte mindre. Och i stället för att försöka fly vår andliga fattigdom – låt oss se att den rymmer ett stort hopp. Den kan föra oss till den enda plats där vi hör hemma.

Världen behöver inte våra andliga fyrverkerier och djup- sinnigheter. Världen behöver något annat. En andlig födelseplats, en enkel krubba för det oerhörda; ja, att vi lever i Jesu saligprisningar – fattiga i anden, ödmjuka, sörjande världens nöd och hungrande efter rättfärdighet. Detta är att öppna upp för det riktigt stora! Detta är att bereda väg för Herren!

Så många gånger har Gud vänt natt till dag, förtvivlan till glädjetårar; låtit något så oväntat vackert växa fram ur en jord som är förtorkad. Bibeln är full av berättelser på detta tema. Vi ser detta förunderliga mönster i kyrkohistorien, i väckelsehistorien, i länder där vår Herre går fram idag.

Om detta handlar Nödens halleluja!

Provläs här >